PerBos Farmacihistoriska Sidor
Ingångssidan
Svenska startsidan
Ämnesmenyn "Artiklar"
Signaturläran
Signaturläran
Av farm. dr. h.c. Stig Ekström
Tidigare publicerad i Farmacihistoriska Sällskapets tidskrift "Unicornis", nr 2, 1997. Återges här med författarens uttryckliga tillstånd.
Signaturläran, en mångtusenårig medicinsk irrlära, utvecklades framför allt av den tysk-schweiziske läkaren och naturfilosofen Philippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim (1493-1541), känd under namnet Paracelsus.
Sjukdomen var enligt Paracelsus en ande, ett väsen, som skulle bekämpas med en annan ande, nämligen läkemedlet, och detta kom då och ytterligare nästan 400 år framåt huvudsakligen från växtriket.
Sjukdomens och läkemedlets andar stod i magisk gemenskap med varandra, så att man av en växts utseende m.m. kunde se vilken sjukdom den kunde bota. Det är detta som är den s.k. signaturläran, som har följande grundtankar:
- Varje växt är en medicinalväxt som har till uppgift att bota någon av människans sjukdomar.
- För att människan skall veta vilka växter hon skall använda, är dessa märkta eller etiketterade, de bär Guds signum, signatura rerum.
Därav namnet signaturläran.
Paracelsus säger att hela världen är ett enda stort apotek och Gud den främste apotekaren. Signaturlärans grundprincip är att lika skall botas med lika - simila similibus curantur - och här ges några exempel på hur signaturläran har tillämpats en gång i tiden:
- Blåklint, Centaurea cyanus
Av blåklint gjordes ett ögonvatten som skulle ha en gynnsam inverkan på synförmågan, men det verkade givetvis bäst på blåögda. (Brunögda fick göra sitt ögonvatten av svartkämpar, Plantago lanceolata).
- Judekörs, Physalis alkekengi
Inne i det uppblåsta blomfodret sitter ett bär som liknades vid en sten i en urinblåsa. Har därför använts mot blåssten.
- Hallon, Rubus idaeus
Ett hallon liknades vid en magsäck och användes därför mot olika magåkommor.
- Johannesört, Hypericum perforatum
Örten ansågs blodstillande, dels på grund av det i blommorna förekommande röda ämnet hypericin, och dels för dess uppkomst ur de blodsdroppar som föll från Johannes Döparens avhuggna huvud eller från Jesus på korset.
En ört med så heligt ursprung måste ju vara till stort gagn för mänskligheten, och detta tålde inte Djävulen som därför perforerade bladen för att förgöra örten. Dessa "hål", som egentligen är genomlysande oljeceller, visade att örten var speciellt lämplig för sticksår, och de har också gett artepitetet perforatum!
Copyright © 1999-2000: Stig Ekström. Ansvarig för denna sidas innehåll: Leg. apotekare Bo Ohlson, medlem i Farmacihistoriska Sällskapet.
Skapad 12 mars 2000. Senast uppdaterad 21 augusti 2000.