PerBos Farmacihistoriska Sidor

Ingångssidan Svenska startsidan Ämnesmenyn "Artiklar" I en stötbod

Om livet i en stötbod

Några glimtar av vedermödorna i en stötbod ger följande utdrag ur "En gammal apotekares minnen" av Axel J. Schillberg, utgivna i Stockholm 1927.

"Min laboratoriedräng Månsson hade jag icke synnerligen stor hjälp av, då han hade fullt göra i stötboden med pulverisering av Melilothus för att kunna tillfredsställa tobaksfabrikernas behov därav, samt därjämte andra pulveriseringar, inciseringar o. dyl. Visserligen gjorde han eld under ångpannan och städade laboratoriet, men att jag skulle hava någon hjälp vid utrullning av plåster o. dyl., sattes aldrig i fråga. Med denna dräng var det egendomliga förhållandet, att han hade en fullkomlig idiosynkrasi för kardbenedikt; han kunde ej incisera en låda därav utan att få hjärtkramp, så svår, att han blev sängliggande en dag. Detta göra fick jag därför sköta. Sak samma var det, om han skulle stöta kräkrot, varför vid detta arbete en extra karl fick anskaffas. Detta obehag med kräkrot är ganska vanligt, men att kardbenedikt kan hava en sådan verkan, har jag aldrig varken förr eller senare hört." (Apoteket Gripen, Sthlm, 1860-tal)

"Bland annat fanns där även en tunna, som till nära hälften av sin rymd innehöll prustkåda, Euphorbium. Att få någon användning för denna var svårare, då ingen ville åtaga sig stöta den. Slutligen påträffades en stor, stark järnbärare, som åtog sig försöka utföra detta obehagliga arbete. En gammal kasserad järnmortel renskurades och placerades längst bort på övre gården i ett lider, och arbetet begynte, sedan varan aftonen förut blivit utbredd för att genom köldens inverkan bli spröd. Det var i slutet av februari, och nätterna voro kalla. Över näsa och mun bands på karlen bomull, som fasthölls med en handduk, och ögonen skyddades med lämpliga glasögon. Denne järnbärare hade en underbar förmåga att tåla dammet av denna ohyggliga vara. Han hade även annat arbete, vadan han sysslade endast lördagsaftnar och söndagar med detta, men varje afton, då han slutat sitt dagsverke, kom han in på apoteket sägande: 'Nu får herra' ge mig något, för de' bränner som rackartyg i halsen.' Han fick då en butelj med altheadekokt, blandad med altheasyrup, att dricka av, och det tyckte han gjorde god nytta. Allt kunde dock ej stötas till pulver, beroende på att det efter upprepade siktningar kvarvarande slutligen klibbade samman. Denna återstod nedlades jämte några stenar i en påse, som sänktes i Saltsjön vid Stadsgården. Samma karl, som utfört denna stötning, anmodades någon tid därefter att pulverisera kräkrot. Han höll ut därmed i en eftermiddag, men följande dag kom han in på apoteket och sade:"Nej, det där rackartyget vill jag inte stöta. Jag har varit så sjuk i natt, så jag trodde jag skulle dö. Men har herra' mera 'eferbia', så ska jag gärna stöta." Nej, sådant fanns ej mera, men han fick i stället hacka några kilo kardbenedikt, vilket drängen ej tålde göra."

Till ämnesmenyn

Till startsidan.