Farmacihistoriska föreläsningar

Ingångssidan för "PerBos Farmacihistoriska sidor"

Svenska startsidan för för "PerBos Farmacihistoriska sidor"

Skriftlösa kulturer

Intag av icke-alimentära ting för att påverka hälso- eller sinnestillstånd har under de senaste decennierna visat sig förekomma inte bara hos människor (t.ex. schimpansers förtäring av antelmintiskt verkande blad av Aspilia mossambicensis och Ficus exasperata; elefanters uppenbart avsiktliga förtäring av jäst frukt etc.); Rodriguez och Wrangham har t.o.m. gått så långt att de talat om "zoofarmakognosi" (Recent Advances of Phytochemistry, Vol. 27, Plenum Press, 1993).
Mot den bakgrunden torde det vara rimligt att anta, att liknande bruk har förekommit även hos nutida människors förfäder sedan mycket lång tid tillbaka.

Kännedom om förgångna, skriftlösa kulturer kan endast erhållas genom arkeologiskt fyndmaterial eller på annat vis bevarade föremål. I sådana fall blir utfallet naturligtvis starkt beroende av den/de fyndtolkandes egna, kunskapsmässiga och kulturella förutsättningar. Kunskap om sådana skriftlösa kulturer i närtid, som kunnat studeras och beskrivas av företrädare för skrivande kulturer, har givetvis förutsättningar att bli väsentligt solidare. Som ett oss närliggande exempel på detta kan anföras de uppteckningar av karelska trollrunor och sånger som gjordes av den (farmaceututbildade!) finländske språkmannen Elias Lönnrot omkring 1830, och av vilka minst 645 nämner beredning av salvor^{Not 1}.

Ett mellanläge kan sägas föreligga för ännu existerande, skriftlösa kulturers muntligt traderade uppgifter om sådana seder och bruk som inte längre tillämpas.

I de 370.000 år gamla lämningarna efter en Homo erectus-boplats i Bilzingsleben (Thüringen) liksom i en ca 200.000-årig homo sapiens(?)-boplats vid Ehringsdorf (Th.) har man funnit rester av växter, som i modern tid har haft fytoterapeutisk användning vid hudåkommor, diarré, urinvägsinfektioner, febrar och luftvägsåkommor (men som delvis också har alimentärt-kulinariskt värde).

Denna text är i stor utsträckning påverkad av Bruno Wolters (tidigare bl.a. etnobotaniker vid TU Braunschweig): "Die ältesten Arzneipflanzen", Deutsche Apotheker-Zeitung, 139. Jhg., Nr. 39, S. 3675 - 3682 (1999) och av Britta Bär, Hanjörg Hagels och Elke Langner: "Phytopharmaka im Wandel der Zeit", Deutsche Apotheker-Zeitung, 145. Jhg., Nr. 7, S. 834f (2005).
Betr. den debatt som förts om tolkningen av Shanidar IV-graven, ursprungligen beskriven av Ralph S. Solecki: "Shanidar IV, a Neanderthal Flower Burial in Nortehrn Iraq", Science, vol. 190, p. 881f (1975) och kommenterad ur en möjlig, etnofarmakologisk synvinkel av J. Lietava: "Medicinal Plants in a Middle Paleolithic Grave, Shanidar IV", J. Ethnopharmacology, vol. 35, pp.263 - 266 (1992), hänvisas till J.D. Sommer: "The Shanidar IV 'Flower Burial': A Reevaluation of Neanderthal Burial Ritual", Cambridge Archaeological Journal, vol. 9, pp- 127 - 129 (1999), som i sin kritik väger in observationer av zoo-arkeologen Richard Redding.

Not 1: Uppgifterna om Lönnrot har hämtats från Irene Soinio-Laaksonen: "Making Ointments in Finnish Oral Folk Poetry", 38th ICHP, Sevilla, 2007.

Till föregående sida.

Till nästa sida.