Farmacihistoriska föreläsningar

Ingångssidan för "PerBos Farmacihistoriska sidor"

Svenska startsidan för för "PerBos Farmacihistoriska sidor"

Centraleuropeisk medeltid

Vid bedömningen av den centraleuropeiska medeltiden (i stort sett årtusendet mellan det västromerska rikets sammanbrott omkring 450 CE och det östromerska/byzantinska rikets fall i och med turkarnas intagande av Konstantinopel 1453) finns alltid ett element av påverkan från det centrala Medelhavsområdet (ung. nuvarande Italien), dels i den kulturöverföring som följde med de romerska härarnas framträngande norr- och västerut, dels genom den romersk-katolska kyrkans utbredning.
Som kuriosum kan man notera, att den än i dag ganska tydliga matvanegränsen genom Centraleuropa avseende brödsäd, matfett och dryck (vete, olivolja resp. vin i söder; råg, smör/ister resp. öl i norr) väl sammanfaller med romarrikets nordgräns, som f.ö. i sin tur sammanfaller med vinets naturliga odlingsgräns mot norr.

En faktor av särskild betydelse för insamling, vidmakthållande och spridning (och därmed i viss mån uniformering) av det medicinska kunnandet var benediktinerorden, vars moderkloster Monte Cassino, mellan Rom och Neapel, grundades av Benedikt av Nursia, troligen omkr. 529. I dess regler fanns (och finns fortfarande) bl.a. inskrivet ett påbud om omsorg om och vård av de sjuka. Ordens kloster kom därför bl.a. att fungera som sjukhus (jfr nedan).
Av betydelse för det medicinska kunnandet i medeltidens Sverige är förhållandet att det aldrig inrättades något benediktinerkloster på svensk mark; orden kom inte längre än till det då danska Skåne (däremot etablerade sig mindre medicinorienterade ordnar som cistersienser - avknoppade från benediktinerna - och kartusianer, samt tiggarordnarna dominikaner, franciskaner och klarissor; isoleringen var alltså på intet vis total).

Några strödda företeelser och personer som påverkat och/eller ger oss upplysningar om den medeltida, europeiska famacihistorien:

Capitulare de villis (Karl den Stores regelverk för sina kungsgårdar, bl.a. med föreskrifter om medicinalväxtodling) ca 805.
"S:t Gallen-planen" (~817), ett förslag till standardplan för benediktinerkloster, inklusive detaljerade föreskrifter om vilka köks- och medicinalväxter som skulle odlas.
Lorsch (benenediktinerkloster i tyska Sydhessen, grundat omkr. 775. Av speciellt farmacihistoriskt intresse är den receptsamling, som sammanställdes där omkr. 795, och som ger en god bild av sin tids medicin och farmaci).
Omkring 850 började en medicinsk vård- och läroanstalt växa fram i det från den närmaste omgivningen politiskt fristående, longobardiska furstendömet Salerno. På grund av sin ställning kom det att tillåta en ovanlig tanke- och yttrandefrihet, och medicinskolan var omkr. 1000 Europas mest ryktbara. En extra knuff fick skolan när medicinskolan i Kairouan (i nuv. Tunisien) förstördes 1057 till följd av internt islamska stridigheter och stora delar av dess bibliotek fördes till Salerno. En central roll för skolans utveckling spelade - för att nämna ett namn - Alfanus de Salerno (1015 - 1085). Vid skolan sammanställdes bl.a. ett antal kompendier som stöd för den dagliga verksamheten, "Practicae"; bland de talrika författarna finner man på 1100-talet ovanligt nog en kvinna, Trotula.
Constantinus Africanus (ca 1018-1087), verksam vid benediktinordens moderkloster Monte Cassino och Salerno-skolan, medicinsk författare av egna verk och en av de främsta översättarna (till latin) av arabiska texter. Observera också utveckling av och kring de arabiska läkarna i det moriska väldet på den iberiska halvön!
I detta sammanhang kan noteras, att den arabisk-islamska högkulturen sönderföll alltmer under senare delen av den europeiska medeltiden; mongolernas skövling av Baghdad 1258 och den stora pestepidemin ("digerdöden") omkr. 1350 kan anses ha bidragit härtill.
Odo de Meung (1100-talet), författade - inspirerad av Wahlafrid Strabos (ca 808-849) "Hortulus" - lärodikten "Macer floridus", som bl.a. nämner 77 medicinalväxter.
Hildegard av Bingen (1098 -1179), benediktinernunna, som bland mycket annat (t.ex. en mängd sånger) tillskrivs ett antal skrifter av medicinkt-religiöst-filosofiskt innehåll. Sentida källkritisk forskning (se t.ex. en översikt i Berggren, Lennart: "Visioner och vetenskap hos Hildegard av Bingen", Sv. med.-hist. tidskr., vol. 4, nr 1, sid. 155 - 167 (2000)) har indikerat, att hon sannolikt åtminstone inte är ensam författare till alla verken, vilket på intet sätt förminskar den roll hon spelar än idag i centraleuropeisk natur(läke)medelsdebatt.
Albertus Magnus (dominikanerbroder; ~1200-1280).

Under perioden 1162-1206 fanns det i Arles (nuv. Sydfrankrike) lokala bestämmelser om åtskillnad mellan medicin och farmaci.
Denna åtskillnad permanentades för hela det "tysk-romerska" kejsardömet, med alla dess tillhörande lydriken av kejsar Friedrich II von Hohenstaufen ("Barbarossa") i de "Constitutiones", som utfärdades 1231/33/41, gällande hela väldet. De innehöll bl.a. föreskrifter om den åtskillnad mellan läkar- och apotekaryrkena, som i stort sett består än idag. Det europeiska apotekaryrket kan därför anses vara ca 750 år gammalt. Tysklands första apotek uppges ha inrättats i Wetzlar 1233, den möjligen första apotekarsammanslutningen i Brügge 1297.

En uppfattning om den europeiska farmacins utvecklingsnivå vid slutet av medeltiden ger en italiensk formelsamling för apotekare, Compendium Aromatariorum, utgiven omkr. 1450 av furstens av Tarento livläkare Saladin Ferro d´Ascoli. Den tar upp ca 300 droger av vegetabiliskt ursprung, ca 50 av animaliskt, samt ca 50 mineralier och kemikalier. Bland läkemedelskompositionerna finner man 60 electuaria (medicinska mos), ofta med upp till 70 ingredienser, ca 40 piller, ca 30 siraper, ca 45 aromatiska vatten och ca 25 salvor, cerater och plåster.
Vid denna tid hade konsten att destillera alkohol spritts via araberna på den iberiska halvön; redan den mallorcanske filosofen och teologen Ramón Lull (1235-1315) hade infört sprit för drogextraktion.
I kompendiet föreskrivs sprit för första gången, både för tinkturberedning och som självständigt läkemedel.
(Som ett kuriosum, men också som ett belägg för destillationskonstens utbredning, kan nämnas, att dominikanermunkarna i Rimini 1280 förbjöds inneha destillationsutrustning p.g.a. omåttlighet i umgänget med produkterna).

Det första offentliga apotek som någonsin stått under svensk överhöghet (1561) och som tillika uppges ha varit Europas äldsta apotek var Raeapteek (Rådhusapoteket) i Tallinn, i oavbruten drift tills det stängdes 2011 men grundat före 1422 (då hade det redan sin tredje ägare). Sannolikt är dock apoteket i franciskanerklostret i Dubrovnik äldre; klostret grundades 1317, medan apoteket i vissa källor uppges ha varit i drift sedan 1391.

Till föregående sida.

Till nästa sida.