 |
Till föregående sida. | Till nästa sida. |  |
Svenska startsidan för för "PerBos Farmacihistoriska sidor"
1785: Den engelske läkaren William Withering publicerar sin identifiering av och sina rön om den aktiva komponenten (Digitalis-blad) i en mrs Huttons - ryktbar "klok gummas" - brygd mot vattusot (ödembildning till följd av okompenserat hjärtfel). Undersökningen, som redovisades i rapporten "An account of the foxglove" brukar betraktas som det första systematiska utforskandet av ett läkemedels effekt.
Under 1700-talets andra hälft utvecklas dels kunskapen om "oorganiska" kemiska reaktioner och analytiska metoder, dels insikten om förekomsten av grundämen. Det mest lysande namnet härvidlag är apotekaren m.m. (eg. farmacie studiosus under större delen av sitt yrkesverksamma liv!) Carl Wilhelm Scheele (1742 - 1786), men nämnas bör även andra svenska forskare, som Scheeles lärare och mentor Torbern Bergman (1735 - 1784) och mineralkemisten Johan Gottlieb Gahn (1745 - 1818). I detta sammanhang kan nämnas, att gränsdragningen mellan oorganisk och organisk kemi vid den här tiden ansågs ligga längre åt den oorganiska sidan än idag, varför Scheeles framställning av cyanväte lika väl skulle kunna kallas världens första syntes av ett organiskt ämne ur oorganiska utgångsämnen som Wöhlers karbamidsyntes 1827-8; den påverkade dock inte de fundamentala uppfattningarna om livets natur så dramatiskt som Wöhlers arbete.
Den kemiska systematiken utvecklades efter Daltons framläggande av sin atomteori 1810, inte minst av Jöns Jacob Berzelius (1779 - 1848), som publicerade den första atomviktstabellen 1818 och sedan 1810 bl.a. var professor i farmaci vid det då nyetablerade Kgl. Carolinska Medico-Chirurgiska Institutet.
Mellan 1804 och 1833 isoleras 23 växtalkaloider för första gången, 21 av dem av apotekare:
1804 (publ. 1806): Tysken Friedrich Wilhelm Adam Sertürner isolerade f.f.g. en alkaloid, ur opium, genom att utnyttja dess basegenskaper. Han kallade den "morfin" efter drömmens (inte sömnens!) gud Morfeus i den antika mytologin. Förmodligen hade mer eller mindre rent morfin isolerats tidigare av de franska farmaceuterna Charles Louis Derosne (1780 - 1846) och - i synnerhet - Seguin, men Sertürners upptäckt av dess basiska egenskaper kom att utgöra startpunkten för alkaloidkemin, liksom hans metoder för prövning av effekterna bidrog till framväxten av en experimentell farmakologi.
Det skulle dock dröja till 1831 innan Justus von Liebig påvisade att alkaloidernas basiska egenskaper beror på kväve.
1818: Fransmännen Joseph Bienaimé Caventou (1795 - 1877) och Pierre Joseph Pelletier (1788 - 1842) isolerade stryknin, brucin, 1819 kolkicin och, samtidigt med tysken Carl Friedrich Wilhelm Meißner (1792 - 1853; som f.ö. införde begreppet "alkaloid" i sin uppsats "Über ein neues Pflanzenalkali (Alkaloid)" i Journal für Chemie und Physik, vol. 25, S. 381, [1818]), veratrin; 1820, efter Gomes, kinin och cinchonin, och 1821, samtidigt med Robiquet och Runge, koffein.
Caventou föreslog namnet "klorofyll" (av grek. chloros = grön + phyllon = blad) för växternas gröna pigment, och skrev bl.a. en lärobok i farmaci.
Pelletier isolerade tillsamman med Magendie emetin, tillsammans med Jean Baptiste Dumas narcein, tebain och pseudomorfin.
Vauquelin: nikotin,
Brandes: atropin och delphinin (1819),
Robiquet: kodein,
Boullay: pikrotoxin.
I sammanhanget kan också noteras, att den franske apotekaren Claude-Adolphe Nativelle blev den förste att isolera en aktiv glykosidfraktion ur Digitalis-blad; han kallade den Digitalin, och som "Digitalin Nativelle" marknadsfördes den ännu långt in på 1900-talet.
Redan 1823/24, alltså redan inom ett par år efter renframställningen av alkaloiden, startades - till en början med stor ekonomisk framgång - den första fabriken för framställning av kinin ur sydamerikansk kinabark av apotekaren Friedrich Ludwig Koch i Oppenheim i den då malariadrabbade Rhen-dalen i Tyskland, 1826 en i Paris av Pelletier, och 1827 startade Heinrich Emanuel Merck renframställning av flera alkaloider i det ännu idag framgångsrika företaget i Darmstadt (Hessen/Ty.; f.ö. mindre än 30 km öster om Oppenheim). Industrietableringarna och framgångsrika odlingsinsatser, främst av holländarna i Indonesien, resulterade med tiden i stora rationaliseringar, vilket t.ex. speglades i kininpriserna: 1897 hade kininpriset i Tyskland sjunkit till ca 1,5% av introduktionspriset 1824 (Kochs fabrik stängdes 1888 p.g.a. dålig lönsamhet).
Den tyske kemisten Friedrich Wöhlers syntes av det "organiska" ämnet karbamid ur "oorganiskt" ammoniumcyanat 1827 vederlade (tillsammans med senare synteser, t.ex. Hermann Kolbes av ättiksyra 1845) den sedan antiken rådande uppfattningen att "organiska" ämnen endast kunde bildas under inverkan av en mystisk "livskraft" och kom därmed att ge dödsstöten åt denna lära, den s.k. vitalismen (det må noteras, att "livskraft"-idéer skymtar fram då och då ännu i dagens natur(läke)medelsdebatt!).
Farmacin erkändes f.f.g. som egen vetenskap på ett tyskt naturforskarmöte 1830 i Hamburg.
Nya läkemedelsformer utvecklades under mitten av 1800-talet:
Tabletten, för vilken en framställningsmetod patenterades av engelsmannen William Brockedon 1843 (1845?); termen "tablet" för denna läkemedelsform förekom f.f.g. i tryck 1883.
Som kuriosum kan i sammanhanget noteras, att amerikanen Henry Wellcome den 14 mars 1884 lät registrera sin ordkonstruktion "tabloid" i London som varumärke för sitt och Silas Burroughs´ företags produktserie med den nya läkemedelsformen. Varumärket degenererade som bekant snart till helt andra betydelser.
Den moderna injektionssprutan, uppfunnen 1852 av fransmannen Charles-Gabriel Pravaz (1791 - 1853), och glasampullen, av dennes landsman Limousin, 1886, möjliggjorde utvecklingen av injektionsfarmaka.
I detta sammanhang kan också noteras, att brunt (ljusskyddande) glas rekommenderas till medikamentkärl f.f.g. 1839, av den polske apotekaren Zahradnik.
I den (tysk)-polsk-österrikiske läkaren Józef Dietls avhandling "Der Aderlass in der Lungenentzündung" ("Åderlåtningen vid lunginflammation", 1849) visades att åderlåtning vid lunginflammation ledde till ca 3 gånger högre dödlighet än ingen behandling utöver god palliativ vård; den gav dödsstöten åt den i humoralpatologin grundade åderlåtningen som terapi, och bidrog därmed även till humoralpatologins detronisering.
Omkring 1838 hade man konstaterat, att cellerna utgjorde de levande organismernas grundelement, och som en följd av denna upptäckt formulerade den tyske fysiologen Rudolf Virchow 1856 ett nytt sjukdomsparadigm, cellularpatologin.
Nyorienteringen fullföljdes genom engelsmannen Charles Darwins "On the Origin of Species by Means of Natural Selection", 1859, den franske mikrobiologen Louis Pasteur (1822-1895), som vederlade uralstringsprincipen, grundlade mikrobiologin och grundlade anti- och aseptiken, i stort sett på 1880-talet, samt genom den tyske mikrobiologen Robert Kochs (1843-1910) upptäckt och renodling av mjältbrandsbakterien, tuberkel- och kolerabacillerna och hans framställning av tuberkulin (för detta fick han ett tidigt Nobelpris 1905).
1844-12-11 användes lustgas (dikväveoxid) f.f.g. som anestetikum, av Horace Wallace (amerikansk tandläkare).
1845 beskrev den franske sjukhusapotekaren Louis Mialhe (1807-1886) ovanliga/oväntade verkningar av läkemedel, vilket han kallade "kemisk idiosynkrasi". Detta kan anses vara en början till uppkomsten av det moderna biverkningsbegreppet.
1853 gjorde Ignaz Franz Xaver Schoenmann (1807-1864) åtskillnad mellan "primära" effekter av medikamenter och "sekundära, eller efterverkningar" i sin "Lehrbuch der allgemeinen und speciellen Arzneimittellehre".
1877 tillsattes i Storbritannien en kommission för att utreda sidoeffekter av läkemedel.
1881 publicerade den tyske farmakologen Louis Lewin (1850-1929) boken "Die Nebenwirkungen der Arzneimittel. Pharmakologisch-klinisches Handbuch", i vilken sidoeffekter av 95 läkemedel beskrivs.
(Den breda allmänheten torde dock inte ha kommit till insikt om förekomsten av läkemedelsbiverkningar förrän i samband med talidomidkatastrofen 1961).
De första läkemedlen, som inte direkt hämtats ur naturen lanserades i slutet av 1800-talet, t.ex. fenazon (1886) och fenacetin (1887), vidare acetylsalicylsyra (von Heydens Acetylin 1897; Bayers Aspirin 1899), som syntetiserats f.f.g av Gerhardt i Strassburg 1853, men i ren och stabil form av Arthur Eichengrün och Felix Hoffmann 1897-08-10 och som skulle komma att bli alla tiders framgångsrikaste läkemedel.
(Neo-)Salvarsan (världens första kemoterpaeutikum; Hata, Ehrlich, 1910).
Prontosil, det första sulfa-preparatet, utvecklat av Gerhardt Domagk, 1932, som förärades Nobelpris för uppfinningen 1939, men inte tilläts ta emot medalj och diplom förrän efter nazi-Tysklands fall 1945.
Världens första antibiotikum (gramicidin) isoleras av den franskfödde amerikanen René Dubos i mitten av 1930-talet (redovisat 1939) vid Rockefeller Institute i New York.
Lanseringen av penicillin (1942), vars effekter hade observerats av en rad forskare (John Burdon Sanderson, England, 1870; Joseph Lister, Engl., 1871; William Roberts, Engl., 1874; John Tyndall, Engl., 1875; Louis Pasteur och François Joubert, Frankrike, 1877; Ernest Duchesne, Frankr., 1897; Farmis-rektorn Richard Westling 1911; André Gratia och Sara Dath, Frankr., 1920; Clodomiro Picado, Nicaragua, 1927)1 kom av olika skäl att tillskrivas Alexander Fleming /1928-09-03/, Ernst Chain och Howard Florey, vilka delade Nobelpriset i medicin 1945 för detta; betydelsen av insatser av andra, såsom biokemisten Norman Heatley och den ovan nämnde Dubos, förbises ofta.
I mitten på 1900-talet uppträder ett nytt paradigm: molekylärbiologin, som kan exemplifieras med klarläggandet av DNA-strukturen av James D. Watson, Francis Crick och Maurice Wilkins (1953; Nobelpris 1962), baserat på Rosalind Franklins röntgendiffraktogram. En yttring av stor betydelse för farmacin blev receptorteorin (t.ex. genom Raymond Ahlquist och James Black, Nobelpris /för beta- och H2receptorblockarna, dock/ 1988).
1 Uppgifterna om tidiga, penicillinrelaterade observationer är huvudsakligen hämtade ur Brishammar, Sture: Myten om penicillinet, Kemivärlden, nr 10, sid. 39f, okt. 2007.
|
Till föregående sida. | Till nästa sida. | |