PerBos Farmacihistoriska Sidor

Ingångssidan Svenska startsidan Ämnesmenyn "Månadens recept" Recept "Marchionis pulver"
Recepten i denna samling presenteras enbart för att illustrera historiska företeelser. Att de visas här skall inte tolkas som någon rekommendation till användning i något som helst sammanhang.
Eventuella hälsoproblem hänvisas till läkare eller apotek.
Ingredienserna är i vissa fall giftiga eller på annat sätt skadliga för människor, djur eller miljö.
Vi avråder därför helt från varje försök att framställa eller använda de beskrivna beredningarna.

Marchionis pulver

Pulvis Epilepticus Marchionis

Älgar ansågs fordom vara drabbade av "fallandesot", alltså epilepsi. I enlighet med signaturlärans grundprincip - varje läkemedel i naturen bär ett tecken på vad det skall användas till - kom bl.a. älgklövar att brukas som amuletter och i epilepsiläkemedel.

Ett sådant läkemedel var Marchionis pulver, Pulvis epilepticus, som på 1600- och 1700-talen fann vidsträckt användning. Det var en kostbar blandning, vars komposition återges nedan. Den togs in i Stockholms-farmakopén, Pharmacopoeja Holmiensis &c, (1686, sid. 115), tillsammans med ett något mindre exklusivt "Magisterium Epilepticum..." (sid. 113), som innehöll älgklöv, människokranium, älghorn, hjorthorn, äkta smaragd, äkta enhörningshorn och bärnsten.

Rad. Pæoniæ mar. decrescente Luna esfossarum(?)
Pionrot, uppgrävd då månen står i nedan
Unc(ias) semis
Ett halvt uns
Visci querni (sic!)
Ekmistel

Ungulæ alcis præp.
Preparerad älgklöv

Spodij præp.
Bränt elfenben

Unicorni veri præp.
Äkta enhörningshorn

Corall. rubr. præp.
Röd korall

Corall alb. præp.
Vit korall

Margaritar. Or. præp.
Pärlor
ana drachm. unam
av vardera en drakma
Fol. Auri
Guldblad
N. XX
20 stycken
M. F. pulvis subtilis (Blanda och gör härav ytterst fint pulver)

Olika delar av pion, oftast fröna, men även roten, har använts som läkemedel sedan antiken (Plinius, Dioskorides) mot diverse sjukdomar. I Norden finns användningen vid epilepsi belagd sedan 1200-talet (Henrik Harpestreng), i Sverige åtminstone sedan 1578 (Benedictus Olai).
"Äkta enhörningshorn" var i verkligheten var narvalens spiralvridna stöttand.
Älgklövarna dömdes ut som läkemedel av Johan J:son Haartman m.fl. under senare delen av 1700-talet; de togs aldrig in i någon upplaga av Svenska farmakopén, vars första upplaga gavs ut 1775.

Man kan notera, att det "Pulvis antiepilepticus vulgo Marchionis", som beskrivs i Pharmcopoea Castrensis Borussica (1794; extern) endast innehåller pionrot, Dictamnus-rot, ekmistel och "kräftögon".

Referenser:

Till ämnesmenyn Till ämnesmenyn           Till startsidan. Till startsidan
Copyright© 2003: Per Boström, Bo Ohlson. Ansvarig för denna sidas innehåll: Leg. apotekare Bo Ohlson, medlem i Farmacihistoriska Sällskapet.
Skapad den 20 juli 2002. Senast uppdaterad den 24 juli 2003.