PerBos Farmacihistoriska Sidor

Ingångssidan Svenska startsidan Ämnesmenyn "Månadens recept" Recept "Aromatiska droppar"

Det äldsta, svenska farmakopéreceptet, alltså ur Ph. Svec. Ed. I 1775, lyder i översättning^Ref.2 sålunda:

Med Ed. VII (1869) (extern) förändrades receptet, i det att vit kanel uteslöts och ingefära och kryddnejlika tillkom. Den modifierade kompositionen beskrivs, t.ex. i Ph. Suec. Ed. VIII (1901), så här:

• Fructus cardamomi = kardemumma, frukten (inte bara fröna!) av Eletta´ria cardamo´mum (L.) MATON (fam. Zingibera´ceae)
• Flos caryophylli = kryddnejlika, de torkade, outslagna blomknopparna från Syzy´gium aroma´ticum (L.) MERR. & L.M. PERRY (fam. Myrta´ceae)
• Rhizoma Galangæ = galgant, jordstammen av Alpi´nia officina´rum HANCE (syn. La´nguas officina´rum BURKILL, fam. Zingibera´ceae)^{Ref. 3-5}
• Rhizoma Zingiberis = ingefära, jordstammen av Zi´ngiber officina´le ROSC. (fam. Zingibera´ceae)
• Cortex Cinnamomi ceylanici = äkta kanel, barken av Cinnamo´mum zeyla´nicum BL. (fam. Laura´ceae).

Som exempel på andra, likartade beredningar kan nämnas en "Spiritus aromaticus" ur Pharmacopoea Castrensis Borussica (1794) (extern), som utgörs av ett konjaksextrakt av färsk mynta, anisfrön, kanel, muskotnöt, kryddnejlika, kardemumma och angelikarot.

Till "Apotekets Aromatiska tinktur" av idag, väl uteslutande avsedd för glöggberedning, extraheras 2,5 g kryddnejlika, 2,5 g kardemummafrön, 2,5 g ingefära och 10 g ceylonkanel med 63%-ig sprit till 100 g.

BO:s not: Det må noteras, att samtliga de ingående kryddorna karakteriserades som "varma" och "torra" av Dioskorides och hans efterföljare inom humoralpatologin ("fyrsaftläran")^{Ref. 6}, och att de därmed kan förväntas ha funnit användning i läkemedel mot sjukdomar, som enligt samma lärosystem utmärktes av överskott av "kyla" och "fukt", bl.a. manifesterade genom rikliga slemflöden.
Det må också påminnas om, att kryddornas karakteristiska innehållsämnen inte är vattenlösliga, utan endast kan extraheras med alkohol; att de enda formerna av alkohol, som fanns tillgängliga ännu på 1400-talet (i Sverige till slutet av 1500-talet) var öl och vin, samt att dåtidens vinkärl inte kunde förslutas effektivt (korken kom inte förrän omkr. 1800), varför vinet surnade och måste sötas.
Ett sötat vinutdrag av de nämnda kryddorna vore alltså en fullt tänkbar senmedeltida medicin mot snuva och de andra "förkylnings"-sjukdomar, som brukar drabba oss på senhösten/förvintern.
Är det därför vi dricker glögg till jul?

Referenser:
• ¹ Lindgren, John; Gentz, Lauritz: Läkemedelsnamn, sid. II:273, (faksimilutgåva av original från 1918 - 1927 ) Svensk Farmaceutisk Tidskrifts Förlags AB/Realtryck, Stockholm, 1986. ISBN 918627418X.
• ² Göthberg, Gunnar (översättning och kommentar): Pharmacopoea Svecica 1775, sid. 219. Apotekarsocieteten, Stockholm, 1997. ISBN 9186274708.
• ³Svenska farmakopén 1925 (Ph. Suec. Ed. X), Norstedts, Stockholm, 1925.
• ⁴Hoppe, Heinz A.: Drogenkunde, Bd. 1: Angiospermen. 8. Aufl., Walter de Gruyter, Berlin/New York, 1975.
• ⁵Penso, Giuseppe: Index plantarum medicinalium totius mundi eorumque synonymorum. O.E.M.F., Milano, 1982. ISBN 8870760278
• ⁶Månsson (Rydaholm), Arvid: En myckit nyttigh Örta-Book (faksimil av Stockholms-upplagan 1642). Rediviva / Rydaholms hembygdsförening 1987; andra tryckningen, Smedjebacken, 1998. ISBN 9171202013.

Till ämnesmenyn

Till startsidan.