PerBos Farmacihistoriska Sidor

Ingångssidan Svenska startsidan Ämnesmenyn "Artiklar" Svenska gifttecken

Om svenska gifttecken

Av farm. dr h.c. Stig Ekström

Återges här med författarens uttryckliga tillstånd.

Alltifrån apoteksväsendets begynnelse i Sverige har hanteringen av gifter och andra farliga varor varit underkastad särskilda bestämmelser från myndigheternas sida.

Det började redan 1635, då vi i det dåtida Sverige bara hade två apotek i Stockholm och två i landsorten. Då skrev hovets läkare ihop en "Apotekare Ordningh i wisse artiklar författadt. Hwar efter alla Apotekare som i Swerige byggia och boo, sigh uti theres kall och embethe skola regulera, stella och förholla". Denna apotekareordning synes emellertid inte ha blivit stadfäst av K. Maj:t, men den kan ändå betraktas som en föregångare till 1688 års medicinalordningar.

I apotekareordningen fastläggs principerna för hanteringen av gifter: de skall vara inlåsta, och apotekaren själv skall ha hand om nyckeln; största restriktivitet skall iakttagas vid försäljning av gifter, och för att få köpa gift måste kunden förete en attest (det som längre fram blev ett giftkvitto). Här står inte direkt att apotekarna skall ha ensamrätt till denna försäljning, men detta anges tydligt i de två kända kungliga breven till apotekarna 1675 och 1683 liksom i medicinalordningarna 1688.

Denna ensamrätt för apotekarna innebar ett kraftigt ingrepp i kryddkrämarnas och kvacksalvarnas sedan långa tider självpåtagna rätt att sälja gifter, och eftersom det inte någonstans fanns angivet vad som skulle räknas till gift, fortsatte de denna försäljning trots förbuden. Och detta var väl ganska naturligt, eftersom det var så ont om apotek, att befolkningen i gemen inte skulle haft någon möjlighet att komma över några gifter t.ex. för utrotande av råttor, för dödande av rovdjur eller för en del tekniska ändamål, om man varit hänvisad enbart till apoteken.

Den här giftförsäljningen vid sidan av apoteken medförde till slut en sådan oordning, att Collegium Medicum 1756 kom med en kungörelse "huru med försäljandet av Venena och andre farlige Medicinal-Waror hädanefter kommer at förhållas". Här stadgas, att i städer med apotek skall apotekaren ha ensamrätt att sälja de gifter och andra farliga varor, som finns upptagna på en Lista 1, och i de städer, där det inte finns något apotek, skall en av magistraten utsedd handlande få sälja de gifter och andra farliga varor, som finns upptagna på en Lista 2. Denna kungörelse brukar kallas för vår första giftstadga.

Kungörelsen tycks emellertid inte ha medfört någon större förbättring, för 1786 kom "Kungl. Maj:ts nådiga förbud för alla andre än Apothekare att något slags gift till salu hålla". Därmed var Lista 2 upphävd och apotekarnas ensamrätt definitivt fastslagen.

Nästa årtal av intresse är 1817, då 5:e editionen av Svenska farmakopén ("Ed. V") utkom. Dittills hade det enda kännetecknet för gifter varit att de skulle förvaras åtskilda från övriga varor i låst skåp. I och med Ed.V fick vi ett speciellt gifttecken: planeten Merkurius´ tecken och det alkemistiska tecknet för kvicksilver. Att man valde detta tecken beror förmodligen på att kvicksilversalterna ju i allmänhet är mycket giftiga. Man blir emellertid lite förvånad över vilka gifter som nu åsätts detta tecken:
1817 (format liten kvarto): Auripigmentum (Orpiment) och Lauro-cerasus (Lagerkirs),
1817 (omtryck, liten oktav): även Arsenicum album, Belladonna och Digitalis,
1826 (omtryck, liten oktav): även Opium.
Här finns alltså inga kvicksilversalter med, trots att det i farmakopén förekommer flera sådana och även beredningar därav.
Detta är dock inte första gången som vi finner Merkurius´ tecken i apotekssammanhang: i medicinaltaxan 1739 finns tecknet liksom i följande taxor åtskilliga år framåt. Men här utmärker det något helt annat: "Som de utländska Materialier understundom til priset ansenligen stiga eller falla, så äro de jemwäl i denne Taxa med det föresatta Mercurii tekn i stället för den tilförne brukte Stiernan, at dymedelst tilkänna gifwa ostadigheten; doch har Collegium med them tagit ett så skäligt medium eller mellanpris, at ganska sällan och få af them lära behöfwa ändring underkastas".

Nästa årtal av intresse är 1830. Genom en kungörelse från Sundhetskollegium upphävs Lista 1 från 1756, och vi får en modernare förteckning över de gifter och häftigt verkande medel (som det nu heter), som skall förvaras inlåsta. Men det är bara arsenik och opium som har gifttecken i skåpet.

1845 utkom Pharmacopoea Svecica Ed. VI, och här har gifttecknet införts för inte mindre än 55 rubriker, däribland kvicksilversalterna.

1856 utfärdade Sundhetskollegium en ny lista på de gifter och häftigt verkande medel som skulle hållas inlåsta, och det är i stort sett de som har gifttecken i farmakopén. Men så tilkommer en intressant sak:
"Utom att alla till giftskåpet hörande kärl betecknas med ett gemensamt giftmärke, bör också, till förekommande af förvexling af de hit hörande medlen sins emellan, följande olika signaturer å förvaringskärlen för olika slag af dessa ämnen anbringas, nemligen:
- hvit skylt med svart skrift för amygdalin- och blåsyrehaltiga preparater, extracta aconiti, conii, hyoscyami, nicotinae, belladonnae, hellebori och stramonii samt lacutcarium;
- svart skylt, med hvit skrift för arsenik-preparater och phosphorus;
- gul skylt, med svart skrift för qvicksilfver-preparater och chloretum aurico-natricum;
- ljusgrön skylt, med svart skrift för elaterium album, elaterium, euphorbium, extractum nucis vomicae, oleum crotonis, strychnin-preparater och veratrinum;
- ljusblå skylt, med svart skrift för morphin- och opii-preparater, och
- ljusröd skylt, med svart skrift för emetina och beredningar deraf samt tartras stibico-kalicus och vinum stibiatum.
I sjelfva giftskåpet böra de för kärlen anbragta hyllornas främre kant förses med samma färg som signaturerna."

Ovanstående författning gällde till 1869, då Pharm. Svec. Ed. VII utkom. Här infördes nu det dubbla gifttecknet som betecknade sådant giftigt ämne, som skulle, tillsamans med övriga på samma sätt märkta gifter, förvaras i låst skåp, medan enkelgifttecknet betecknade sådant giftigt ämne, som skulle förvaras särskilt tillsammans med övriga, på samma sätt märkta ämnen. Det behövde alltså inte vara ett skåp ens, utan det räckte med särskilda hyllor. För dubbelgifterna gällde emellertid också att de skulle ha olika färgade signaturer - till förekommande av förväxling sinsemellan. Det var samma färger som 1856, och eftersom det i stort sett var samma ämnen som det gällde såväl 1869 som 1856, var det egentligen bara att sätta till ett nytt gifttecken på de gamla burkarna. De nya enkelgifterna skulle ha vit skylt med svart skrift.

Ovanstående författning gällde till 1901, då den 8:e editionen av Svenska farmakopén utkom. Nu slopade man färgerna gult, grönt, blått och rött, och dubbelgifterna indelades i två grupper, som till förekommande av förväxling sins emellan skulle ha vit skylt med svart skrift respektive svart skylt med vit skrift. Det stadgades också att hyllornas framkant i giftskåpet skulle ha samma färg som signaturerna, alltså antingen vit eller svart.

1908 utkom den 9:e editionen av farmakopén, och här kvarstod samma bestämmelser som i Ed. VIII. I 10:e editionen, som utkom 1925, slopades den vita färgen på dubbelgiftkärlen, och vi fick en enhetlig märkning: svart signatur med vit skrift. Detta gällde tills vi fick den Nordiska farmakopén 1964. I denna slopades gifttecknen, och varje land fick komma med egna märkningsföreskrifter (Nordiska farmakopén var gemensam för alla de nordiska länderna). I Sverige försvann då enkelgifttecknet och ersattes med -tecknet, vilket väl får anses vara logiskt. Dubbelgifttecknet finns kvar, men kravet på svart signatur är borta.

Till ämnesmenyn

Till startsidan.