 |
Till föregående sida. | Till nästa sida. |  |
Svenska startsidan för för "PerBos Farmacihistoriska sidor"
Från Chou-dynastin (ca 1122 - 221 BCE) existerar några samlingar med läkemedelsdokumentation.
Från andra århundradet BCE härrör Shen Nong Ben Cao Jing, det äldsta till nutiden bevarade, farmaceutiska verket. Häri beskrivs utförligt hur drogerna till ca 365 läkemedel skall samlas in och beredas och hur sedan de bruksfärdiga läkemedlen skall administreras till patienterna.
Många olika medicinska teorisystem existerade vid sidan av varandra. Stor betydelse för valet av läkemedel hade (och har ännu!) principen om balans mellan krafterna Yin (kvinnlig, mörk, fuktig) och Yang (manlig, ljus, torr). Obalans medförde sjukdom, och läkarens uppgift var att hjälpa patienten att återställa balansen.
Vid slutet av 500-talet CE utvärderade läkaren Tao Hongjing äldre skrifter och sammanfattade sin tids farmaceutiska vetande i Ben Cao Jing Ji Zhu. Där beskrivs 730 läkemedel, indelade i örter, trädväxter, spannmålsväxter, djurprodukter, mineralia, trädgårdsprodukter och ämnen med oklar verkan. Ungefär samtidigt främjade kejsarhovet utarbetandet av ett farmaceutiskt standardverk, som publicerades 659 CE och omfattade 644 läkemedel, indelade i nio kategorier.
1578 CE, alltså drygt niohundra år senare, hade den berömde naturforskaren Li Shizen (1518 - 1593) färdigställt sitt monumentala 52-bandsverk Ben Cao Gang Mu, i vilket tillredning och användning av 1892 läkemedel beskrivs i över 11000 praktiskt tillämpbara recept. En annan skrift från 1596 CE dokumenterar 1096 farmaceutiskt aktiva växter.
Enligt den förhärskande läkemedelsläran indelades läkemedelen efter "temperatur" (kalla - svala - varma - heta), smak (skarpa, beska, salta, sura, söta) och karaktär (stigande, avklingande). Mot febrar gavs kalla eller svala läkemedel, mot svaghetstillstånd och förkylningar varma eller heta. Till "flytande behandlingar" löstes läkemedelen i vin eller ättika, eller späddes med vatten. Till "heta behandlingar" skulle läkemedelen stekas, bakas eller behandlas med hetta på annat sätt. Bland läkemedelsformerna förekom förutom extrakt, dekokter och infusioner även bl.a. piller och en sorts tabletter.
Bland äldre, kinesiska läkemedel, som framstår som rationella även med dagens västerländska, farmakologiska synsätt kan nämnas rå svinlever vid anemier, hudsekret från paddor vid hjärtbesvär, havsalger (jodhaltiga!) vid struma, kopparsulfat vid ögoninflammationer, och naturligtvis ginseng som tonikum. Kirurgen Hua T´o blev berömd på 300-talet CE för en rad lyckade bukoperationer, som tycks ha underlättats av tillgången till ett bedövningsmedel, "ma feisan", möjligen baserat på spikklubbearten Datura innoxia (Solanaceae).
Den dokumenterade, äldre, japanska medicinen synes i stor utsräckning bygga på den klassiska kinesiska; sålunda refererar Japans äldsta kända, medicinska verk, Isshimpo (ung. "Läkekonstens essens"), författat 984 CE av Yasuyori Tamba, ofta till kinesen Chang Zhong-jings (142 - 220 CE) Shang Han Lun ("Avhandling om febersjukdomar"). Det japanska beroendet av Kina reducerades med tiden, bl.a. genom att traditionellt kinesiska medicinalväxter ersattes med inhemska japanska, varvid de kinesiska namnen dock ofta bibehölls.
Efter inrättandet av den holländska handelsstationen på Dejima vid Nagasaki under Tokugawa-shogunatet i början av 1600-talet kom det underliggande lärosystemet att börja kallas "Kampo", till skillnad från den holländska medicinen, "Rampo" ("ran" = "oranda" = Holland).
Den första kontakten med västerländsk medicin hade annars skett när portugisiska jesuiter 1549 inrättade ett sjukhus i Funai på ön Kyushu. Landet kom dock att förbli nästan helt slutet mot väst i ytterligare 300 år.
I slutet av 1600-talet framträdde provinsen Toyama (vid Japanska sjön, nordväst om Tokyo) som ett centrum för läkemedelsframställning, i synnerhet enligt Kampo-lärans principer. Vid Koho-ha ("Den gamla skolan", grundad i början av 1700-talet) vidareutvecklade en av dess mest framträdande företrädare, Yoshimasu Todo (1702 - 1732), recepten från Shang Han Lun, och där utförde också Toyo Yamawaki 1754 för första gången i Japan en dissektion av ett människolik, dittills tabubelagt. Han sammanfattade sina iakttagelser i det anatomiska verket Zoshi ("Om de inre organen"), i vilket han vederlade en del av de kinesiska lärorna.
Anmärkningsvärd är också den bröstcanceroperation under fullnarkos - kanske världens första - som utfördes 1805 av Sieshu Hanaoka; narkosen inducerades med extrakt av bl.a. Datura metel (Solanaceae) och Aconitum japonicum (Ranunculaceae).
Efter nära 200 år av avskärmning återknöts kontakter med västvärlden 1854, varvid bl.a. medicinundervisningen delvis reformerades efter tyskt mönster.
Litteratur:
Denna text bygger väsentligen på uppgifter ur
Reitz, Manfred: "Arzneimittel im alten China", Die Pharmazutische Industrie, Vol. 64, Nr. 12, S. 225 - 227 (2002).
Rauchensteiner, Florian: "Kampo - traditionelle Medizin in Japan", Deutsche Apotheker Zeitung, Jhg. 145, Nr. 6, S. 37 - 38 (2005-02-10).
|
Till föregående sida. | Till nästa sida. | |