 |
Till föregående sida. | Till nästa sida. |  |
Svenska startsidan för för "PerBos Farmacihistoriska sidor"
Redan i de homeriska eposen Iliaden och Odysséen, troligen skapade på 800-talet BCE, förekommer enstaka uppgifter om att växter användes för vård av sårskador, dock utan närmare beskrivning av deras art. Tydligare är beskrivningen i Apollonios´ från Rhodos skildring på 200-talet BCE av hur Jason hämtade det gyllene skinnet, bl.a. med hjälp av kungadottern Medea (sedermera hans gemål; benämnd "pharmaceutria", d.v.s. en kvinna med kunskap att påverka andra medelst magiska och läkande växter), som sövde skinnets väktare med purpurfärgade blommor, plockade om aftonen (opiumvallmo?).
I den grekiska medicinen blandades på ett flytande sätt religiöst-mytologiskt stoff med handfast tradition och skarp klinisk iakttagelse. Sålunda kom ung. under det 7:de århundradet BCE Askle´pios - som sades ha lärt läkarkonsten av kentauren Cheiron, och möjligen från början hade varit en ovanligt namnkunnig, mänsklig läkare, vars rykte växte till gudomliga proportioner! - att ersätta Apollon som läkekonstens främste gud, och de ursprungligen fristående gudinnorna Hygiaia och Panakaia ("Allboterskan", av pan-, "allt", + akaisthai, "att läka") kom att börja betraktas som hans döttrar.
Ett led i den Asklepioskult, som kom att utvecklas i särskilda tempel (tillika sjukvårdsinrättningar!) var omvårdnaden om de heliga ormar, som levde där; ormarna matades bl.a. med honungskakor (?!). I mytologin kom denna uppgift att tillfalla Hygiaia, som i konsten ofta avbildas med en skål, patera, ur vilken en orm enligt vissa tolkningar äter. Härifrån kommer farmacins internationella symbol sedan slutet av 1700-talet, ormskålen.
En utförlig översikt över "Ormen som symbol" lämnar den finske apotekaren Bengt Mattila i sin "Signatuurikirja / Apotekssignaturer / Tag-Labels at Pharmacies in Finland", sid. 81 - 95, Jyväskylä, 1997; han nämner bl.a. att ormskålen introduceras som farmacisymbol i och med att la Société des Pharmaciens de Paris låter prägla ett mynt med detta tema 1796.
Hippokra´tes (ca 460 - ca 377 BCE) - "läkarkonstens fader", var verksam på Kos (där man fortfarande kan besöka det Asklepiostempel där han verkade).
Enligt hans enkla principer skulle läkaren understödja naturens egna, läkande krafter, och endast utgå från kliniskt observerade och kritiskt bedömda fakta; det viktigaste var att inte skada (i den senare, latinska översättningen av hans och andra, närståendes omfångsrika, s.k. hippokratiska skrifter uttryckt som "primum est non nocere!"). Hans syn på läkarens ansvar och etik kom till uttryck i den s.k. hippokratiska (el. koiska, av Kos) eden, som fortfarande svärs, t.ex. av alla nyexaminerade amerikanska läkare.
Aristoteles (384 - 322 BCE) var elev till Platon, Alexander den Stores lärare; filosof och universell vetenskapsman - han skrev och undervisade om praktiskt taget allt utom matematik. Hans verk föll i glömska i Europa ett par sekel efter hans död, men räddades till eftervärlden genom de översättningar till syriska och arabiska, som utfördes vid samma tid. Dessa översättningar översattes i sin tur till latin på 1000-/1100-talet CE och kom då att få en ofantlig inverkan på Västerlandets vetenskap och tänkande.
Den tidiga, grekiska farmacin beskriver ofta inte läkemedlen som separat begrepp, utan deras innehåll, tillredning och användning skymtar fram i beskrivningarna av sjukdomstillstånden och deras behandling. Uppenbarligen förekom ett antal läkemedelsformer, såsom drycker, medel att suga på, piller (ovanligt!), kalla och varma omslag, kompresser, salvor, grötar (kataplasma), tvätt- och badlösningar, ströpulver, klysmata, suppositorier, nysmedel och rökberedningar. Bland farmakologiska effekter som eftersträvades återfinns bedövning, tarmtömning, uppkastningar, urinproduktion, nysningar och hudretning; man hade medel att använda vid hosta, parasitinfektioner, sår, blödningar, ögon- och livmoderåkommor. Allmänt var dessa läkemedel tämligen enkla, d.v.s. innehöll få komponenter.
Läkemedelsbereding och -handel tycks inte ha bedrivits som särskilt yrke; däremot omnämns, stundom i tämligen nedlåtande ordvändningar, en kategori medicinalväxtkrämare, pharmakopoloi (farmakopolerna).
Under århundradena efter Hippokrates´ död, bl.a. under inverkan av Platons och Aristoteles´ filosofiska system, växte ett antal medicinska system fram, mer baserade på teoretisk spekulation än på klinisk iakttagelse; i dessa system utvecklades stundom synnerligen komplicerade läkemedelsberedningar, med dussintals ingredienser. Som exempel må nämnas det motgift mot alla kända gifter, mithridat, med ca 60 ingredienser, som Mithradates Eupator (163 - 132 BCE; ev. hans efterföljare ca 132 - 63 BCE), kung med giftnoja i Pontus i Mindre Asien, lät utarbeta, och som kom att leva kvar i europeisk farmaci ännu på 1700-talet, om än i förenklad form.
Det för den europeiska eftervärlden viktigaste sjukdomsparadigmet kom att bli fyrsaftläran (humoralpatologin), som kom att bestå in på 1700-talet (och i dagligt tal lever kvar än i dag, i begrepp som "kolerisk", "sangvinisk", "flegmatisk" och "melankolisk").
|
Till föregående sida. | Till nästa sida. | |